Svensk ordbok 2009, webbversion

rygg`a verb ~de ~t rygg·ar1ofta med partikel, särsk.tillbaka (hastigt) dra sig (ngt) till­baka som reaktion på ngt skrämmande el. o­täckt e.d. NollJFRcohyponymskygga 1 de ryggade till­baka några steg när de fick se kamp­hunden○äv. bildligtkänna mot­vilja eller skräck för ngt mord var det enda han skulle rygga förhon ryggade in­för tanken att gå hem ensam mitt i nattenrygga (tillbaka) (för ngn/ngt/att+V)sedan 1470intyg från menigheten i sörmländska Oppunda härad (Styffe)fornsv. ryggia; till rygg; jfr orygglig 2få (häst) att gå bak­åt sport.hon ryggade hästen tre stegrygga (ngt)sedan 1679Subst.:vbid1-301896ryggande, vbid2-301896ryggning (till 2)