Svensk ordbok 2009, webbversion

ryk`te substantiv ~t ~n rykt·et1(upp­gift om) nyhet som här­stammar från o­säker källa och som snabbt sprids från person till person komm.JFRcohyponymskvallercohyponymprat ryktesspridningett löst rykteett o­bekräftat rykteett en­vist ryktesprida ut falska ryktenryktet går att han har träffat en nyryktet spred sig som en löp­elddet surrade ett rykte om att NN skulle bli proffsrykten om regeringens av­gång cirkulerade i huvud­stadenett rykte (om ngn/ngt/SATS), ett rykte (SATS)sedan mitten av 1400-taletKonung Christoffers Landslagfornsv. rykte; av lågty. rüchte ’rop; rykte’; till ropa 2sällan plur. all­mänt spritt om­döme om viss person, plats m.m. komm.JFRcohyponymreputation ett grund­murat rykteett skam­filat ryktehon har ett gott rykteplatsen har o­förtjänt dåligt rykterestaurangen har rykte om sig att vara braför­orten är bättre än sitt ryktehan riskerade sitt goda namn och rykte○spec. om gott an­seendeJFRcohyponymryktbarhetcohyponymberömmelse hon har redan skaffat sig internationellt rykterykte (för ngt)sedan 1451–52Vadstena Kloster-Reglor