Svensk ordbok 2009, webbversion

rymd substantiv ~en ~er rymd·en1vanligen best. f. den o­ändliga del av universum som inte befinner sig nära jorden och som ut­görs av himla­kroppar m.m. och mellan­liggande (nästan) luft­tomt rum astron.rymdfararerymdfärdrymdraketrymdskeppvärldsrymdrymdens erövringden rysk-amerikanska kapp­löpningen ut i rymden○äv. om öppet (luft­fyllt), till synes o­ändligt om­råde, särsk. det om­råde som upp­fattas som himlenhimlarymden klar­blå rymdmarken upp­hörde och ersattes av fri rymdhon satt och stirrade ut i tomma rymden○äv. bildligt om stort själsligt om­råde e.d.i romantikens rymdersedan 1773bildn. till 2rum eller rymma 1 2(storleken av den) del av rummet som ett före­mål fyller ut mat.tid.JFRcohyponymvolym 1 rymdmåttett kolli med 20 kubik­decimeters rymd○äv. om i­hålighet i kropp (som kan fyllas med ngt)ett kärl av en viss rymd○äv. om tidtidsrymdsedan 16443(upp­levelse av) stort ut­rymme i tre dimensioner mat.rum.rymdkänslarymdverkantaket är försett med speglar för att skapa rymdsedan 1841