Svensk ordbok 2009, webbversion

1rynk`a substantiv ~n rynkor rynk·an●lång­smal fördjupning i hud som upp­står när huden åldras med.JFRcohyponymveckcohyponym1fåracohyponym1skrynkla skrattrynkaåldersrynkarynkor i pannanhon hade fina rynkor runt ögonennär han blev irriterad fick han en rynka mellan ögon­brynenden gamla kvinnans an­sikte var ett nät av rynkor○ibl. äv. om liknande före­teelse på tygJFRcohyponym1skrynkla hon strök ut linne­tygets rynkor○äv. om liknande dekorativ hop­dragning av tygJFRcohyponymveck en vid ärm med små rynkor upp mot axelnsedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. rynkia; jfr 2rynka Idag har jag sett din första rynka som rispad med nål i ögats vrå och dina kära händer ha tagit från min tinning ett grånat strå.Bo Bergman, Vid fönstret (i Marionetterna, 1903)
2rynk`a verb ~de ~t rynk·ar●göra rynkor i hud e.d. komm.med.JFRcohyponym2fåra han rynkade bistert pannan○äv.förse med dekorativa veck JFRcohyponym2vecka en löst rynkad blusringningrynka (på) ngtrynka på näsan åt ngtsenäsa sedan 1487–96Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. rynkia ’dra i­hop; rynka’ Subst.:vbid1-302151rynkande, vbid2-302151rynkning