verb rös el. ryste, ryst, pres. ryser
rys·er●genomfaras av lätt darrning eller skakning
på grund av kyla el. stark känsla
psykol.rysa av obehagrysa av välbehaghans flåsningar fick henne att rysarysa (av/över ngt/att+V/SATS)sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. riusa; urspr. trol. ’bli knottrig, ojämn (i skinnet)’; besl. med lat. cru´sta ’skorpa’; jfr kristall
Subst.:vbid1-302174rysande,
rysning