Svensk ordbok 2009, webbversion

säng substantiv ~en ~ar säng·en1av­lång möbel av kropps­längd som är av­sedd för sömn och vila vanligen inkluderande bädd­utrustning; vanligen för en el. två personer heminr.JFRcohyponymbädd 1 sängbordsänggavelsänglampabarnsängdubbelsängspjälsängvåningssängbädda sängenkrypa ner i sängenligga i sängenstiga upp ur sängen○ofta med ton­vikt på det vilande till­ståndetgå till sängsstupa i säng av trötthetdet var sent när barnen kom i sängmamma fick frukost på sängen när hon fyllde år○ofta äv. med tanke på till­ståndet att ligga i sängen på grund av sjukdomvanligen i vissa sammansättn. barnsängsjuksängsotsänghan fick ligga till sängs i en månad efter o­lyckan○ofta äv. med tanke på sexuella aktiviteterofta starkt vard.hon är bra i sängenhan hoppar inte i säng med vem som helstta ngn på sängenöver­rumpla ngn​ att debatten om hans debut­roman blev så våldsam tog honom på sängen sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. säng, siang; nord. ord av om­diskuterat, o­visst urspr. 2vanligen i sammansättn. av­gränsat, lång­smalt stycke jord för odling av växter jordbr.trädg.blomstersängbönsängsparrissängträdgårdssängsedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenska