Svensk ordbok 2009, webbversion

sä`te substantiv ~t ~n sät·et1kroppsparti mellan ryggen och benen, som man stöder mot under­laget när man sitter med.JFRcohyponymstjärt 1cohyponym3ända ryttaren ska sitta med sätet i sadelns djupaste delsedan 1611fornsv. säte ’sitt­plats; tron; boning’; gemens. germ. ord, bildat till sitta 2plats att sitta på för en el. flera personer; särsk. i for­don heminr.samh.JFRcohyponymsits 1 baksäteframsätesönder­skurna säten i tunnelbane­tågen○äv. ut­vidgatplats där ngn/ngt har viss position ibl. mer el. mindre abstrakt högsätemoder­bolaget har sitt säte i Stock­holmen an­sedd författare med säte i Franska Akademien○äv. om institution på viss platsbiskopssätekonungasätelärosätesäte och stämmarätt att del­ta i över­läggningar och beslut​ hon har säte och stämma i flera styrelser sedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagen