Svensk ordbok 2009, webbversion

sätt substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en sätt·et1sär­skild form för ut­förandet av ngt NollJFRcohyponymförfarande arbetssätträknesättsimsättspelsätttillvägagångssätttänkesättuttryckssättett bra sätt att hålla sig i formvi måste lösa konflikten på ett smidigt sättpå ett eller annat sätt ska det nog ordna sigallt ordnade sig på bästa sätthan presenterade resultaten på ett över­skådligt sätt○spec. i ett skämts. ut­tryckalla sätt är bra ut­om de tråkiga○spec. i fråga om upp­förandehennes rätt­framma sätthon har ett behagligt sätthan har ett o­trevligt sättsedan 1450öppet brev utfärdat av änkan Ingegärd med gåvor till prästbordet i västgötska Grolanda socken (Äldre handlingar rörande Vestergötland)fornsv. sät(t); till sätta 2sär­skild form för att (tankemässigt) betrakta ngt ofta i ut­tryck för halvt med­givande NollJFRcohyponymavseende 2cohyponym2måncohyponymaspekt 1cohyponym2vis på det sättet är han ganska trevlig men inte annarspå ett sätt kan man förstå att hon är upp­rörd, men hon hade inte behövt ta i så där○spec. i vissa negerande (förstärkande) ut­tryck(inte) alls hans handlande är på intet sätt försvarbartNN:s metod är inte på minsta sätt svårare att tillämpa än ON:s(jaså,) på så sättja­så, är det så?​ jag har sagt upp mig och tänker börja plugga i­gen. – Jaså, på så sätt. på sätt och vis ur viss syn­vinkel, i viss mån​ vissa entusiaster menar att träd­gården på sätt och vis blir mer intressant på vintern sedan 15553av­gränsad mängd före­teelser av visst slag NollJFRcohyponymomgång 2cohyponymuppsättning 2cohyponymset 2 tågsättvagnsättsedan 1637samma ord som sätt 1, med an­slutning i bet. till set