Svensk ordbok 2009, webbversion

sö`ka verb sökte sökt, pres. söker sök·er1an­stränga sig för att hitta ngt (konkret el. abstrakt) vars position man inte känner till NollSYN.synonymleta han sökte efter boken i bok­hyllansöka efter en vikariesöka på nätetsöka i minnetsöka efter rätt ut­trycksöka efter livets mening○äv. försvagatfråga efter ngn har någon sökt mig medan jag var ute?○äv. i ut­tryck som an­ger att man hittat ngt man söktde lyckades söka reda på huset där hon boddesöka (ngn/ngt) (ngnstans), söka (efter ngn/ngt) (ngnstans)sedan 800–900-taletrunristad berghäll, Oklundahällen, Östra Huseby, Östergötland (Salberger)vanligen runform suti (pret.), fornsv. sökia ’söka; besöka; lag­söka’; gemens. germ. ord, besl. med rannsaka, sak, socken 2försöka få samh.söka arbetesöka hjälpsöka bi­dragsöka asyl○äv.lämna in an­sökan söka till ut­bildningen○äv.försöka få hjälp hos läkare JFRcohyponymuppsöka söka läkaredu borde söka för huvud­värkensöka (ngn/ngt), söka (för/till ngt)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)3med partikelnav systematiskt under­söka med teknisk an­ordning av ngt slag tekn.söka av om­rådetsöka av frekvensskalan med en skannersöka (av) ngt (med ngt)sedan 19314försöka ngt högt.Nollhon sökte vinna hans tillitsöka Vsedan början av 1500-taletSagan om Didrik af BernSubst.:sökande (till 1 + 2), sökning (till 1 + 2)