Svensk ordbok 2009, webbversion

sön´dag substantiv ~en ~ar sön|­dag·en●veckans helg­dag och i formella samman­hang nu­mera sista vecko­dag; tidigare veckans enda all­mänt lediga dag tid.söndagskonsertsöndagspromenadsöndagsutflyktsöndagsöppetlånga söndagari söndags var de på landetpå söndag ska de göra en ut­flyktpå söndagarna gick de i kyrkani söndags, (på) söndag, (på/under) söndagen, (om/på) söndagarnasedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. sunnodagher; bildn. till det västgerm. ordet för ’sol’, ty. Sonne, eng. sun; tidig germ. över­sättning av lat. di´es so´lis ’solens dag’; jfr 1söder