Svensk ordbok 2009, webbversion

1sör`ja substantiv ~n sörj·an●smutsig blandning av vätska och småpartiklar vanligen på marken NollJFRcohyponym1slask 1cohyponymmörja 1 issörjasnösörjaefter det kraftiga regnet var grus­vägen en enda sörjatorka upp sörjan från golvetsedan 1556besl. med sv. dial. sör ’smuts’, no. sor ’is­sörja’; ev. besl. med sork, söla
2sör`ja verb sörjde sörjt, pres. sörjer sörj·er1känna stark sorg över ngt (ofta ngns bort­gång) psykol.JFRcohyponymbegråta vi sörjer förlusten av en kär vän○äv.känna sorg över förlusten av hon sörjer fort­farande sin döda morkonungen av­led 1973, sörjd och saknad av ett helt folk○äv. försvagatvara ledsen eller dyster (över ngt) han sörjde över att han aldrig hade studerat vidare○i pres. part. ofta substantiveratde närmast sörjande satt längst fram i kyrkan○ibl. skämts.går­dagens tävlingar lockade inte många ut­över de närmast sörjandesörja (ngn/ngt), sörja (över ngt/att+V/SATS)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. syrgia; bildn. till sorg 2med prep.för ta an­svar för ut­förandet av ngt NollJFRcohyponymombesörjacohyponymse till 1 sörja för barnens upp­fostransörja för att allt blir gjortsörja för ngt/SATSsedan 1524Subst.:vbid1-354985sörjande; sorg (till 1) Skulle jag sörja, då vore jag tokot fast än det ginge mig aldrig så slätt.Lasse Johansson (Lucidor), Skulle jag sörja, då vore jag tokot (trol. ca 1670)