Svensk ordbok 2009, webbversion

sö`va verb sövde sövt, pres. söver söv·er●ibl. med partikelnner, utan större betydelse­skillnad få att somna vanligen om ljud med.det sövande dunket från rälsenen sövande melodien sövande rytm○särsk. på konst­gjord vägbedöva med narkos e.d. patienten sövdes ner före operationen○äv. bildligtsöva sitt sam­vetesöva ngn/ngtsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. söva; nord. ord, urspr. ’komma ngn att sova’; jfr sova Subst.:vbid1-355110sövande, vbid2-355110sövning