Svensk ordbok 2009, webbversion

sabel [sa´-äv.sa`-] substantiv ~n sablar sabl·ar●huggsvärd med lätt böjd klinga vanligen en­eggat ut­om i toppen JFRcohyponymsvärd sabelgehängsabelhuggdra sabeln ur baljande europeiska kavallerierna började an­vända sabel efter orientaliskt mönster○äv.längre, rakt svärd som hänger ut­med sidan och som i första hand är av­sett som prydnad paradsabel○äv. om liknande vapen anv. in­om fäktsportenJFRcohyponym1värjacohyponymflorett sabelfäktning○äv. (som kort­form)sabel­fäktning Ungern tog guld i sabelsedan 1561av ty. Säbel, tidigare Sabel med samma betydelse; av polskt el. ungerskt urspr.