Svensk ordbok 2009, webbversion

scen [se´n] substantiv ~en ~er scen·en1spel­plats på teater där skåde­spelarna fram­för pjäser; vanligen upp­höjd och placerad längst fram i lokalen; äv. för musikuppförande scen.JFRcohyponymestradcohyponympodium scenbelysningscengolvscenmaskineriutescenvridscenen halvcirkel­formad scenen vridbar scenin­ta scenenäntra scenenhon gjorde entré på scenen från vänsterstrål­kastarna rörde sig sakta över scenen○särsk. (mer el. mindre bildligt) i ut­tryck för att arbeta som skåde­spelarehon har inte stått på scenen på ett år○äv. om den miljö där en (del av en) teater­pjäs tänks ut­spela sigscenen i första akten är ett värds­hus○äv. om teater(s verksamhet) i allmännhetexperimentscennationalscenoperascenfå en fast scenskriva för scenenhan debuterade på scenen 1958○äv. bildligt om skåde­plats för händelse­förlopp i verkliga livetden världs­politiska scenenplötsligt dök en ny ledare upp på scenensedan ca 1750av fra. scène med samma betydelse; av grek. skene´ ’tält; hydda; scen’ 2av­gränsat händelse­förlopp i teater­pjäs eller film ofta av­slutat med en dramatisk höjd­punkt; särsk. som under­avdelning till akt scen.dialogscenentréscenkrigsscenkärleksscensexscenvåldsscentredje aktens första scende fick ta om scenen flera gångerhela ensemblen med­verkar i sista scenen○äv. bildligt om verkligt, naturligen av­gränsat, händelse­förloppnaturscenpanikscenfruktans­värda scener ut­spelade sig på olycks­platsenscener (från/ur ngt)sedan ca 17803häftigt upp­träde oftast i form av gräl el. upp­retad diskussion komm.du behöver väl inte ställa till med en scen bara för att jag gick ut och tog en ölsedan 1800Scener ur ett äktenskap.Titel på tv-serie av Ingmar Bergman (1973)