Svensk ordbok 2009, webbversion

se´gel substantiv seglet, plur. ~, best. plur. seglen segl·et●(sär­skilt till­skuret och an­ordnat) stycke tyg som upp­spänt i viss vinkel mot vinden kan ut­vinna kraft ur denna för fram­drivning av ngt mest av (vissa typer av) båtar sjö.segelsällskapbomsegelförsegelråsegelsnedsegelsprisegelslaka segelvindfyllda segelsätta segelhissa segelhala seglenreva seglende satte upp ett bad­lakan som segel på ekan○äv. om före­mål med liknande formbrandsegelgomsegelför fulla segelmed maximal segel­yta och drivande vind​ far­tyget gick för fulla segel ha vind i seglense1vind 1 sedan förra hälften av 1300-talet (i sammansättn.)Uplands-Lagenfornsv. säghl; gemens. germ. ord, ev. med grundbet. ’av­skuret tyg­stycke’