Svensk ordbok 2009, webbversion

se´ger substantiv ~n segrar segr·ar●det att ut­gå som den bäste ur tävling, strid e.d. mil.sport.MOTSATSantonymnederlag 1 JFRcohyponymvinst 2 segerchanssegergestarbetssegerpoängsegervalsegeren över­lägsen segeren förkrossande segeren klar segeren knapp segeren dyr­köpt segeren efter­längtad segerlagets fjärde raka segervinna en lätt segerföra laget till segerkamma hem segernsäkra segernde har segern in­om räck­hållNapoleons seger vid Austerlitz○äv. mer abstrakten seger för förnufteten moralisk segeren seger (för ngn/ngt) (mot/över ngn/ngt)avgå med segernsegra​ vem som kommer att av­gå med segern i årets melodi­festival är svårt att säga i för­väg vinna en seger över sig självöver­vinna eget inre mot­stånd​ i och med att han erkände att han hade alkohol­problem hade han vunnit en seger över sig själv sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. sigher, segher; gemens. germ. ord, trol. med grundbet. ’makt’