Svensk ordbok 2009, webbversion

1sin´ pronomen sitt sina ●som till­hör eller har an­knytning till nyss nämnda person(er) eller företeelse(r) NollJFRcohyponymhennescohyponymhanscohyponymderascohyponymsig han tog sin väska och gickhon hade ont i sitt högra benhon gick ut med sin hund och tog sam­tidigt med sig hennesträdet tappade sina blad○ibl. efter­ställtprovins.han liknar bror sinde sinasina an­höriga​ hon firade jul med de sina efter sitt sinnesesinne 2 ha sina sidorsesida 2 ha sitt på det torrase1torr 1 i sin prydnoseprydno (ligga) på sitt ytterstaseyttersta 1 på sin höjdsehöjd 2 på sin tidsetid 2 på sina hållsehåll 1 på sina ställenseställe 1 ta sin (lilla) tidsetid 2 vara från sina sinnensesinne 2 vara sin egenseegen 1 sedan 800-taletrunsten, Rök, Östergötlandrunform sinum (dat.), vanligen övrig runform sin, fornsv. sin; gemens. germ. ord, nära besl. med sig Valet mellan sin och hans/hennes/dess/deras är ett av de klassiska problemen i svensk grammatik. Det har skrivits hundratals sidor om det. Huvudregeln är att sin används när det syftar på subjektet i samma sats. Anders hämtade sin hatt betyder att hatten tillhörde Anders; Anders hämtade hans hatt betyder att hatten tillhörde någon annan (som ju inte kan vara subjekt i satsen).  Det finns dock oklara fall. Det viktigaste illustreras av meningen Anders bad Lisa hämta sin hatt. Är det Anders eller Lisas hatt? Meningen är faktiskt korrekt i båda fallen.   Klart felaktigt är det dock att (som inte sällan sker) skriva *han fick veta att sin mor var sjuk. Här skulle sin mor vara subjekt i att-satsen, och eftersom sin ska syfta på subjektet kan det aldrig utgöra en del av det.  Liknande regler gäller beträffande valet mellan sig och honom/henne/den/det/dem.
2si´n substantiv, ingen böjning ●till­stånd då ingen mjölk produceras hos t.ex. ko jordbr.före kalvningen står kon i sin upp till två månadersedan 1693till sina
3sin sesinus