verb ~de ~t
singl·ar1ofta med partikelnner
(långsamt) falla med virvlande eller vaggande rörelse
Nollde sista löven singlade ner från trädensingla (ner) (ngnstans)sedan ca 1870sv. dial. singla ’klirra; skramla’; trol. av ljudhärmande urspr.
2ofta med partikelnner
låta falla långsamt
mindre brukl.Nollhan singlade ner en ros till hennesingla (ner) ngtsingla slantseslant 1
sedan 1883Subst.:vbid1-314173singlande,
vbid2-314173singling