[siŋ`g-]
substantiv,
ingen böjning, n-genus
singul·ar·is●singular
språkvet.(i) singularissedan 1852av lat. singula´ris med samma betydelse; till sing´ulus ’enskild; ensam’; jfr 1singel
Svensk ordbok 2009, webbversion
[siŋ`g-]
substantiv,
ingen böjning, n-genus
singul·ar·is●singular
språkvet.(i) singularissedan 1852av lat. singula´ris med samma betydelse; till sing´ulus ’enskild; ensam’; jfr 1singel