substantiv ~n skäktor
skäkt·an●armborstpil med brett blad
histor.mil.sedan 1511Stockholms stads tänkeböckerfornsv. skäkta; av lågty. schecht ’spjutskaft’, till schacht ’skaft’; jfr 1schakt, skaft
2skäk`ta
verb ~de ~t
skäkt·ar1slakta (kreatur) genom skäktning
relig.skäkta ngtsedan 1899se skäktning
2rensa bort vedartade delar från
lin, hampa e.d.
jordbr.skäkta ngtsedan 1425Synodalstatuterfornsv. skäkta; trol. bildat till skaka
Subst.:vbid1-323976skäktande,
skäktning