substantiv ~n skällor
skäll·an●liten klocka vars övre del är stum och vars nedre del ljuder vid anslag av kläpp
ofta (förr) anv. på boskap
jordbr.JFRcohyponymbjällracohyponym1klocka 1
skällkobli annat ljud i skällanseljud
sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. skälla, till skälla ’ljuda högt; larma’; gemens. germ. ord av ljudhärmande urspr.
2skäll`a
verb skällde skällt, pres. skäller
skäll·er●stöta ut (en serie) höga korta läten
vanligen om hund, men äv. om t.ex. rådjur och räv
komm.zool.○äv. bildligtge ovett
JFRcohyponymgräla
skällebrevnästan alla skällde på regeringenhon skällde på barnen○äv. försvagatsäga ngt nedsättande
om ngn
skällsordhan skälldes för tjuvskälla (på ngn/ngt), skälla (ngn för ngn/ngt/ADJ)skälla som en bandhundgräla ursinnigt
bilisten vevade ner rutan och skällde som en bandhund på barnen som hade gått mot rött ljus
sedan ca 1420Bonaventuras Betraktelserfornsv. skälla, till skälla ’ljuda högt’; skall, 1skälla
Subst.:vbid1-324027skällande,
skällning;
skäll