verb skälvde äv. skalv, skälvt, pres. skälver
skälv·er●ofrivilligt utföra (stora) snabba svängande rörelser
med (del av) kroppen
NollJFRcohyponymdarracohyponymdallracohyponymskaka 1
skälva av fruktangå på skälvande ben○äv. ngt utvidgattala med skälvande röst○äv. i fråga om liknande rörelse hos ngt icke-levandehuset tycktes skälva när långtradarna dånade förbi○äv. i en typ av tidsuttryck, ofta för att antyda vemodig stämning e.d.i pres. part.
det gamla årets sista skälvande minuterskälvasedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. skiälva; av ovisst urspr.
Subst.:vbid1-324075skälvande,
vbid2-324075skälvning;
2skälva
2skäl`va
substantiv ~n
skälv·an●anfall av kraftiga darrningar
med.JFRcohyponym2frossa
skytteskälvafå/gripas av stora skälvanbli mycket rädd eller nervös
en publik på 30 000 kan göra att vissa hästar får stora skälvan
sedan 1400-taletEtt forn-svenskt legendariumfornsv. skiälva; till 1skälva