Svensk ordbok 2009, webbversion
skäm`ta
verb ~de ~t
skämt·ar●ibl. med partikelnbort
utföra eller säga skämt
komm.JFRcohyponymskoja 1cohyponymgycklacohyponym1driva 6
han skämtade gärna med prästerhon gjorde ett försök att skämta bort den obehagliga fråganskämta (med ngn) (om ngn/ngt/SATS), skämta (bort ngt/SATS)sedan början av 1500-taletNya Krönikans fortsättningar eller Sture-Krönikornafornsv. skämta, till skamber ’kort’, urspr. alltså ’göra tiden kort’; jfr skam
Subst.:vbid1-324101skämtande;
skämt,
skämtan