Svensk ordbok 2009, webbversion

1skär`pa substantiv ~n skärp·an1skärande förmåga komm.verkt.en kniv utan skärpa○äv. bildligt, spec. om förmåga att upp­fatta sinnes­intryck, tänka klart, koncentrera sig e.d.synskärpalaget hade dålig skärpa i av­slutningarna○spec. äv.tydlighet, distinkthet begreppsskärpatankeskärpaskärpan i hennes om­döme○spec. äv.allvar, bestämdhet mildra kritikens skärpahan fram­förde med skärpa sina syn­punktersedan 1615 (i bet. ’stränghet’), ca 1815 i bet. ’vetenskaplig exakthet’; ca 1840 i konkret bet.bildn. till skarp 2tydlig fotografisk åter­givning även av detaljer bl.a. genom att konturer syns som distinkta linjer el. kurvor foto.JFRcohyponymupplösningsförmåga skärpedjupbilderna hade god skärpahan råkade röra sig så det blev dålig skärpa på bildensedan 1874
2skär`pa verb skärpte skärpt, pres. skärper skärp·er1göra skarpare genom att förtunna egg e.d. komm.verkt.JFRcohyponymvässa skärpa verk­tygen mot en bryn­sten○äv. bildligt, spec.göra allvarligare och ibl. mer akut skärpa röstenkonflikten skärptes efter gräns­intermezzot○spec. äv.göra svårare eller hårdare skärpa kravenskärpt avgiftskontroll○spec. äv.göra mer upp­märksam, spänna skärpa sina sinnenskärpa upp­märksamhetenskärpa ngtsedan 1588bildn. till skarp 2öppna (malm­fyndighet) genom sprängning Nollskärpa ngtsedan 1855av äldre ty. schärfen ’skrapa, riva upp’; av samma urspr. som 2skärpa 1 Subst.:vbid1-324406skärpande, skärpning