Svensk ordbok 2009, webbversion

sköld substantiv ~en ~ar sköld·en1skivliknande (ngt kupig) detalj i strids­utrustning, buren fram­för över­kroppen till skydd mot hugg och slag mest histor.mil.zool.sköldplåthan var ut­rustad med hjälm, sköld och kortsvärd○äv. om skyddsskärm för infanterister, artillerister m.m.en sköld av pansar på kanon­lavetten○äv. om liknande naturlig hudbildning hos vissa djursköldbrosksköldlussköldpaddaryggsköldföra avog sköld mot ngn/ngtvara fientlig (och svek­full) mot ngt​ han ställdes in­för rätta, an­klagad för hädelse av hertig Karl och för att ha fört avog sköld mot foster­landet klämmas mellan sköldarnaan­sättas hårt​ regeringen klämdes mellan sköldarna av facket och närings­livet mänsklig sköld gisslansärsk. då den används som konkret skydd mot beskjutning av dem som tagit gisslan​ när poliserna stormade in an­vände kid­napparen barnet som mänsklig sköld ○ äv. om person som fri­villigt skyddar an­dra med sin egen kropp​ hon åkte till det krigs­härjade om­rådet för att agera mänsklig sköld sedan 800-taletrunsten, Rök, Östergötlandrunform skialti (dat.), fornsv. skiolder ’stridssköld; adelssköld’; gemens. germ. ord, urspr. ’kluven brädskiva’; jfr skildra, skilling, skylt 2(av­bildning av) vapen­sköld med dess speciella ut­formning och ut­smyckning anv. som symbol för viss släkt herald.skölden hade ett blått och ett svart bottenpartisedan 1431Nytt förråd af äldre och nyare handlingar (Bergius)Jag vill kasta mina vapen, svärd och sköld. All den hårda fiendskapen var min köld.Karin Boye, Jag vill möta ... (i Härdarna, 1927)