Svensk ordbok 2009, webbversion
skövla
[∫ö`v-el.∫öv`-]
verb ~de ~t
skövl·ar●fullständigt förstöra
genom plundring e.d.; särsk. med avs. på växtlighet
NollJFRcohyponymförödacohyponymplundracohyponymödeläggacohyponymhärjacohyponymförhärja
skövlarevildkaninerna hade skövlat trädgårdslandetregnskogarna skövladessoldaterna skövlade och brände○äv. bildligtfullständigt förstöra
hon anklagade väninnan för att ha skövlat hennes äktenskapskövla ngt (på ngt)sedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanfornsv. skyfla, skövla; av ovisst urspr.; ev. besl. med skjuva
Subst.:vbid1-324942skövlande,
vbid2-324942skövling