skall
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
skall·et1skällande läte från hund
komm.zool.JFRcohyponymskäll
ett kort skallen bandhund med hest skall○äv. om liknande läte från räv, rådjur m.m.○äv. om annat starkt ljudvanligen i sammansättn.
trumpetskallåterskall○äv. bildligt om högljudd kritik e.d.oppositionspressens skall mot regeringenskall (mot ngn/ngt)ge skallskällaom hund
polisens likhund gav skall och markerade att det legat en död kropp i kvinnans bostad
sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. skal, till skälla ’ljuda’; jfr 1skälla,2
2drevjakt
åld.jakt.sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagen