Svensk ordbok 2009, webbversion

ska`pa verb ~de ~t, i perf. part. ibl. skapt skap·ar●bringa till existens ofta ur form­löst till­stånd; vanligen med avs. på ngt stort el. betydelse­fullt allmän kulturJFRcohyponymframbringacohyponymalstracohyponymgestaltacohyponymåstadkomma Gud skapade världenskapa nytt livhon skapade en förmögenhet på bara några årskapa sig ett eget hem○spec. i konstnärliga samman­hang (äv. med konstruktionsväxling i pres. part.)skapa med händernaskapa stor konstskapa i lerabarnens behov av att få skapaskapande verksamhetskapande dramatik○äv. med avs. på abstrakta förhållanden (och ibl. utan med­vetet handlande)fram­kalla skapa arbets­tillfällenskapa en god stämningskapa intresse kring sin person○äv., i vissa ut­tryck, för att an­ge viss egenskap hos personi perf. part. de är som skapta för var­andrahan är inte skapt för att vara chefskapa (ngn/ngt)jag vill vara skapt som en nors om ...det är helt o­tänkbart att ...​ jag vill vara skapt som en nors om det här tramsprogrammet blir en publik­succé sedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. skapa ’forma; skapa; an­ordna; skaffa’; gemens. germ. ord, urspr. trol. ’forma genom huggning’; jfr skaffa Subst.:skapande; skapelse