Svensk ordbok 2009, webbversion

skatt`a verb ~de ~t skatt·ar1betala skatt för ngt samh.en för­mån som man måste skatta förskatta (BELOPP) (för ngt)skatta åt förgängelsenseförgängelse sedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. skatta ’beskatta; betala i skatt; värdera’; till skatt 2plundra Nollskatta fågel­boet på äggskatta ngn/ngt (på ngt)sedan 16513i vissa ut­tryck betrakta som värde­full komm.JFRcohyponymuppskatta 2cohyponymvärdera 2 han skattade alla sina med­arbetare högtskatta ngn/ngt SÄTTskatta sig lyckligselycklig 1 sedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckare4ungefärligen beräkna komm.JFRcohyponymuppskatta 1cohyponymapproximera man skattade an­talet besökare till 150de försökte skatta värdet av det förstördaskatta ngt (till TAL)sedan ca 1350Konung Magnus Erikssons StadslagSubst.:vbid1-317861skattande, vbid2-317861skattning