Svensk ordbok 2009, webbversion

ska`va verb skavde skavt, pres. skaver skav·er1under tryck föras (mot ngt) upp­repade gånger med förslitning som resultat med.JFRcohyponymnötacohyponymgnida 1 knäna skavde mot var­andra när hon gickbåten låg och skavde mot bryggkanten○äv. med ton­vikt på smärta när ngt skaver mot hudskavsårskorna skavderygg­säckens remmar skavde○äv. bildligthans elaka ord skavde i själenskava (ngt), skava (mot/på ngt)sedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. skava; gemens. germ. ord, trol. besl. med lat. scab´ere ’riva’; jfr skabb 2ofta med partikelnbort under tryck föra (mot ngt) upp­repade gånger, för att slita visst ställe NollJFRcohyponym2skrapa hon försökte skava bort färgen för att se vilket trä­slag stolen var gjord av○äv. i fråga om liknande rörelse utan ngn av­sikthan satt och skavde o­roligt i köks­soffanskava (med ngt) (mot ngt), skava (av/bort) ngtsedan början av 1500-taletSagan om Didrik af BernSubst.:vbid1-318143skavande, vbid2-318143skavning