1sken
substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en
sken·et1ljusflöde som breder ut sig i en stor del av rummet
NollJFRcohyponym1ljus 1cohyponymskimmer
eldskenfackelskenlampskenmånskensolskenett svagt sken från stearinljusetdet starka skenet från strålkastarnabrasans fladdrande skenmånens matta sken○äv. bildligt om intensivt ansiktsuttryck e.d.hon hade ett förklarat sken i ansiktetett sken (från ngt)sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. skin, sken; nära besl. med skina
2knappast plur.
falskt intryck
Nollskenet bedrarhålla skenet uppehan försökte ge sken av att vara rikfolkomröstningen skulle ge regimen ett sken av laglighet○särsk. i sammansättn. för att uttrycka att ngt bara skenbart är vad efterledet angerskendebattskenlösningskenmanöverskenproblemskenvärld○äv. försvagat(visst) intryck
som inte nödvändigtvis är felaktigt
han gav sken av att vara jagad(ge) sken (av ngt/att+V/SATS)sedan 15252sken
substantiv ~et
sken·et●vild, okontrollerad rusning
särsk. av häst
zool.hästen föll i skenhästen satte av i sken○äv. bildligtekonomin råkade i sken(i) skensedan 1839till 2skena