Svensk ordbok 2009, webbversion

skif`ta verb ~de ~t skift·ar1(kontinuerligt) förändras från ett till­stånd till ett annat särsk. om färg el. sinnes­tillstånd NollJFRcohyponymväxla 1cohyponymstöta 2 siden­tyget skiftade i regn­bågens alla färgerskiftande väder­lekhans skiftande humörskiftasedan 1672fornsv. skipta ’fördela; byta; ändra’; gemens. germ. ord, besl. med skipa 2byta till ngt annat (av samma slag) NollJFRcohyponymbyta 1cohyponymväxla 2cohyponymömsa skifta fotskifta humörskifta temposkifta färg från rött till blåttäv. med avs. på personmarken har skiftat ägareskifta ngn/ngtsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagen3ofta pres. part. variera Nollskiftande erfarenheterstandarden bör inte skifta allt­för mycket från kommun till kommunskiftasedan 16724fördela särsk. i juridiska samman­hang jur.skifta arvetspec. med avs. på markJFRcohyponymskifte 2 skiftad betes­markskifta ngtsedan 1000-taletrunsten, t.ex. Spelvik, Södermanlandrunform skifti (pret.) Subst.:vbid1-318855skiftande, skiftning; skifte (till 1, 2 + 4)