Svensk ordbok 2009, webbversion

skikt substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en skikt·et●(ett av flera) tunnare lager Nollsese1lager 2 JFRcohyponymvarv 2 bottenskikthumusskiktozonskiktytskiktett tunt skikt glasyrdet översta skiktet av över­huden○äv. bildligt, särsk. om befolknings­grupp vars med­lemmar har vissa gemensamma dragbefolkningsskiktinkomstskiktsamhällsskiktdet styrande skiktetett skikt (ngt), ett skikt (av ngt/ngra)sedan 1706av ty. Schicht ’arbets­skift (i gruva); skikt’, till schichten, schiften ’skikta; skifta’; av låg­tyskt urspr.; jfr skifta