Svensk ordbok 2009, webbversion

skil`dra verb ~de ~t skildr·ar●in­gående åter­ge händelse­förlopp, situation e.d.; i ord el. bild allmän kulturlitt.vet.JFRcohyponymberättacohyponymbeskriva 1 hon skildrade sina upp­levelser under resantavlan skildrade slaget vid Lund○äv.beskriva skildra djurens beteendei boken skildras de vuxna som ständiga förlorareskildra ngt (som ngn/ngt), skildra ngn som ngn, skildra SATSsedan 1792; i bet. ’måla’ 1700av ty. schildern, lågty. schilderen ’måla (en vapen­sköld)’, till ty. Schild ’sköld’; i sv. urspr. ’måla’, där­efter ’ge en bild; berätta’; jfr sköld Subst.:vbid1-318948skildrande, skildring