Svensk ordbok 2009, webbversion

1sko substantiv ~n ~r skor·na1fot­beklädnad av kraftigt material och sula som täcker (del av) foten och ibl. äv. vristen kläd.zool.JFRcohyponymtoffelcohyponymstövel skohyllafotbollsskogymnastikskoläderskoträskotygskovinterskohög­klackade skorfot­riktiga skorväl­putsade skorborsta skornaknyta skornata på skornata av skorna○äv. om an­ordning som fästs på så­dan fot­beklädnadsnöskostolpsko○äv. om skyddande, (drygt) halvcirkel­format järn­beslag som fästs på under­sidan av häst­hovhästskodet är här/där skon klämmerdet är här/där problemet är​ det finns gott om pengar till projektet så det är inte där skon klämmer som går i ett par skorsom går att upp­båda​ hon är den största godis­gris som går i ett par skor trycka ner ngn i skornafå ngn att förlora själv­förtroendet​ hans klass­kamrater retade honom och tryckte ner honom i skorna riktigt ordentligt sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. skor, sko; gemens. germ. ord, besl. med skjul 2i vissa sammansättn. typ av beslag vanligen på nedre del av ngt tekn.JFRcohyponymskoning doppskodragskosedan mitten av 1400-taletKonung Christoffers Landslag
2sko verb ~dde ~tt, pres. ~r 1förse med häst­sko zool.hästen skulle skos var sjätte veckasko ngtsedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. skoa; till 1sko 2förse med skyddande kantbeslag tekn.läderskoddstålskoddtrapp­stegen hade skodda kantersko ngtsedan 1545Subst.:vbid1-319664skoende, skoning