Svensk ordbok 2009, webbversion

skotta [skåt`a] verb ~de ~t skott·ar●ibl. med partikel, särsk.bort, ner, upp förflytta (löst material) med skyffel el. spade, skovel e.d.; i syfte att fri­lägga mark­yta; särsk. med avs. på snö trafik.JFRcohyponymskovlacohyponymskyffla 1 skotta snöskotta ner snö från taketskotta upp jord ur en grop○äv. med avs. på mark­ytanförflytta snö från skotta trottoarengrus­gångarna var skottadeskotta (bort/ner/upp) ngtsedan ca 1600sv. dial. skotta, skuta; samma ord som fornsv. skota ’lagligen över­låta jord’; till skjuta Subst.:vbid1-321024skottande, vbid2-321024skottning