Svensk ordbok 2009, webbversion

skrämm`a verb skrämde skrämt, pres. skrämmer skrämm·er●ibl. med partikelnupp, utan större betydelse­skillnad fram­kalla rädsla hos ngn komm.JFRcohyponymförfäracohyponymförskräcka de blev skrämda av det anonyma brevettjuven skrämdes på flyktende flesta författare skrämdes till tystnad under diktaturenläkaren skrämde upp dem genom att an­tyda att han hade cancertanken på att de skulle skiljas skrämde henne○ngn gång i absolut konstr.en o­försonlighet som skrämmerskrämma ((upp) ngn) (för/med ngn/ngt/SATS)skrämma ngn från vettetsevett skrämma slag på ngnseslag 7 sedan ca 1520Skrifter till uppbyggelse från medeltidenfornsv. skräma; nord. ord, trol. besl. med grek. skai´ro ’hoppar’; jfr 2skärra Subst.:skrämmande