Svensk ordbok 2009, webbversion

skrap substantiv ~et skrap·et1skrapande ljud NollJFRcohyponym2rasp skrapet av möbler som flyttassedan 1749fornsv. skrap ’skräp; skrot’; till 2skrapa 2värde­lösa rester som upp­kommit vid skrapning av (mat)kärl e.d. allmän värderingavskrapsleva i sig av skrapethan fick nöja sig med skrapet○äv. bildligt om mindre fram­stående personer, ofta de sämsta i en viss gruppskämts. el. ned­sätt.alla A-lags­spelarna och flera av B-lagsspelarna var sjuka, så de var tvungna att ta skrapetsedan 1496Stockholms stads tänkeböcker