Svensk ordbok 2009, webbversion

skrik substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en skrik·et●o­artikulerat ljud som fram­bringas med stark, gäll röst ofta ut­tryckande smärta el. skräck komm.JFRcohyponymvrålcohyponymropcohyponymskri barnskrikgallskrikglädjeskrikett hjärt­skärande skrikett genom­trängande skrikett skrik av smärtabarnens skrik och stoj på lek­platsenhon gav till ett skrik när hon fick se bilen backa mot barn­vagnen○äv. om liknande djur­läteskrik från måsar och tärnorett skrik (efter/på ngn/ngt), ett skrik (av ngt)mycket skrik för lite ull magert resultat i förhållande till an­strängningarna​ den upp­märksammade ut­redningen på­gick i flera år men när rapporten äntligen kom var det mycket skrik för lite ull sista skriketsenaste modet​ för honom duger bara sista skriket in­om teknik och design sedan 1668; i bet. mode 1924till 2skrika Skriket.Svensk titel på tavla av Edvard Munch (1890-talet), med en gestalt med vitt uppspärrad mun på en bro mot bakgrund av ett stiliserat landskap i dramatiska färger