substantiv ~n skrikor
skrik·an●lavskrika eller nötskrika
zool.mager som en skrikase1mager 1
sedan 1492Prosadikter från Sveriges medeltidfornsv. skrika; jfr 2skrika
2skri`ka
verb skrek skrikit, pres. skriker
skrik·er●ibl. med partikelntill
ge ifrån sig skrik
på grund av smärta, skräck e.d.
komm.JFRcohyponymvrålacohyponymropacohyponymryta
skrika på hjälphon skrek högt av smärtababyn skrek hela nattenhon skrek till när hon fick syn på ormen○äv.tala med hög röst
hon skrek genom fönstret att middagen var klarfarmor hör så dåligt att man alltid måste skrika i telefonen○äv. i fråga om liknande djurläteskrikande kajor○äv. bildligthan var så hungrig att det skrek i magenbromsarna skrek och två svarta hjulspår bildades bakom bilen○spec. i uttryck för trängande behovhuset skrek efter en renoveringskrika (efter/åt ngn/ngt), skrika (ngt/SATS), skrika (till)skrika som en stucken gris
skrika högt
han hade fruktansvärt ont och skrek som en stucken gris
sedan 1590nord. ord av ljudhärmande urspr.; jfr skria, skrocka
Subst.:vbid1-321495skrikande;
skrik