Svensk ordbok 2009, webbversion

1skrot substantiv ~et skrot·et1mängd avfalls­produkter som ut­görs av metall­föremål eller metall­delar och vars enda värde ut­görs av det in­gående materialet allmän värderingtekn.JFRcohyponymskräpcohyponymavfall 1 skrothandlareskrotupplagskrotvärdesälja skrot○äv. ngt ut­vidgatskräp trasiga plast­leksaker och annat skrotlyfta skrotstyrke­tränaofta genom att lyfta tyngdervard.​ hon lyfter skrot tre gånger i veckan sedan 1641jfr fornsv. skrodh ’metall­stycke av­sett för myntprägling’; av lågty. schrot ’av­skuret (metall)stycke’ 2i vissa ut­tryck ett mynts totala vikt dvs. brutto­vikt, i förhållande till vikten av myntets ädel­metall (fin­vikten) NollJFRcohyponymkorn 4 vara av samma skrot och kornvara av samma (dåliga) sort​ han tycker att den nya regeringen är av samma skrot och korn som den förra sedan 1497öppet brev utfärdat av kung Hans om myntslagningen i Sverige (Handlingar rörande Skandinaviens Historia)fornsv. skrodh; idiomet skrot och korn (ca 1740) efter ty. Schrot und Korn, där korn av­ser netto­vikten av ädel­metall
2skrot substantiv ~en skrot·en●skrot­upplag vard.tekn.det gamla bilskrället var moget för skrotensedan trol. 1960-talet