Svensk ordbok 2009, webbversion

skruv substantiv ~en ~ar skruv·en1gängad (metall)pinne med platt eller rundat huvud med (minst en) skåra i, av­sedd att vridas in i material med hjälp av mejsel så att ngt fästs vid materialet el. materialet självt fästs utstr.JFRcohyponym1spik 1cohyponymbult skruvdragaremässingsskruven höger­gängad skruvdra åt skruvenlossa skruven○äv. om mer komplicerat före­mål med liknande delkorkskruvmikrometerskruvha en skruv lösvara ngt galen​ han verkar ha en skruv lös efter­som han säger så konstiga saker ta skruvha tydlig verkan​ hennes in­sändare tog skruv och in­om en vecka hade lek­platsen rustats upp sedan 1524av lågty. schruve ’skruv’; av om­diskuterat urspr. 2spiral­rörelse skruvhoppett sim­hopp med skruv○spec.roterande (rörelse hos) boll som där­igenom får en mer svårberäknad bana högerskruvunderskruvöverskruvde kinesiska bordtennis­spelarna fick en fruktans­värd skruv på sina servarsedan 1897