Svensk ordbok 2009, webbversion

skutt`a verb ~de ~t skutt·ar1hoppa lätt (hit och dit) ofta av glädje Nollharen skuttadebarnen skuttade om­kring bar­fota på gräs­mattanskutta (ngnstans)sedan 1712sv. dial. skutta ’springa; ta långa språng’; svenskt ord av o­säkert urspr. 2ut­föra till­fälliga och kort­variga arbeten utan att redo­visa förtjänsterna mest med tanke på o­lagliga hantverksarbeten vard.Nollskutta (i/inom ngt)sedan ca 1975Subst.:vbid1-322960skuttande, vbid2-322960skuttning (till 2); skutt (till 1), vbid4-322960skutteri (till 2) Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng. Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar.Evert Taube, Sjösala vals (i Sjösalaboken, 1942)