Svensk ordbok 2009, webbversion

1skvätt`a verb skvätte äv. skvatt, skvätt, pres. skvätter skvätt·eribl. med partikel, särsk.ut fara i­väg i skvättar NollJFRcohyponymstänka 1 vattnet kokade upp och skvätte ut över spisenäv. med opers. konstruktiondet skvätte om stövlarna när han gick genom pölarnaäv. om pulver e.d.sanden skvätte i ögonenskvätta (ut)sedan 1749sv. dial. skvätta; trol. ljud­härmande Subst.:vbid1-323124skvättande
2skvätt`a verb skvätte skvätt, pres. skvätter skvätt·eribl. med partikel, särsk.ut få att fara i­väg i skvättar NollJFRcohyponymstänka 2 hon skvätte kallt vatten i an­siktethon råkade skvätta ut kaffetäv. ut­vidgathunden skvätte jord från rabatterna över gräs­mattanskvätta (ut) ngt (ngnstans)sedan 1741av samma urspr. som 1skvätta Subst.:vbid1-323127skvättande
3skvätt`a substantiv ~n skvättor skvätt·anbusk­skvätta eller sten­skvätta zool.sedan 1712av ljud­härmande urspr.; ev. identiskt med 1skvätta