Svensk ordbok 2009, webbversion

skvall`ra verb ~de ~t skvallr·ar●ge upp­hov till eller sprida skvaller komm.de satt och drack kaffe och skvallrade om gemensamma bekanta○äv.av­slöja o­lämpligt handlande av ngn, vanligen för ngn auktoritet; särsk. i skolsammanhang e.d. JFRcohyponymtjalla skvallra för lärarenhan skvallrade på sin stora­syster när hon hade stulit kakor○äv. om icke-personlig före­teelseav­slöja, visa hennes rörelse­mönster skvallrade om en lätt hjärn­skadaskvallra (om ngn/ngt/SATS) (för ngn), skvallra (på ngn) (för ngn)skvallra ur skolanse1skola 1 sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. sqvaldra ’plaska, slamra; prata; skvallra’; av ljud­härmande urspr. Subst.:vbid1-323035skvallrande; skvaller