Svensk ordbok 2009, webbversion

skyff`la verb ~de ~t skyffl·ar1flytta (ngt) med skyffel arb.JFRcohyponymskottacohyponymskovla de skyfflade jord över graven○äv. ngt ut­vidgatde skyfflade o­gräs från trädgårds­gångarnaskyffla ngt (ngnstans)sedan 1662till skyffel 2ofta med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.in, undan, över förflytta (ngt) genom att fösa Nollhan skyfflade undan ut­spridda lek­saker med fötterna○äv. bildligthan vill gärna skyffla över an­svaret på an­dra○ngn gång äv. med avs. på personvard.den skadade skyfflades in i ambulansenskyffla (in/undan/över) ngn/ngt (ngnstans)sedan 1871Subst.:vbid1-323395skyfflande, vbid2-323395skyffling