Svensk ordbok 2009, webbversion

skyll`a verb skyllde skyllt, pres. skyller skyll·er1med prep.på ge (ngn/ngt) skulden (för ngt) för att ur­säkta sig själv komm.de båda kritiserade myndigheterna skyllde på var­andra○äv. ngt ut­vidgatbeskylla hon skylldes för att ha nazist­sympatier○äv. utan inne­börd av an­klagelsehan skyllde på läxor och lämnade mat­bordet så snabbt som möjligthon skyllde på huvud­värk och följde inte medskylla (ngt) på ngn/ngt/SATS, skylla ngn (för ngn/ngt/att+V)få skylla sig självse1själv 2 sedan slutet av 1300-taletKlosterläsningfornsv. skylda ’beskylla; tvinga; göra sig skyldig (till)’; bildn. till skuld; jfr beskylla; förskylla, 3skola 2stå i skuld till ngn (på ett sätt som fram­går av samman­hanget) ngt högt.Nolljag skyller dig ett stort tackskylla ngn ngtsedan 1490Stockholms Stads TänkeböckerSubst.:vbid1-323474skyllande