Svensk ordbok 2009, webbversion

släck`a verb släckte släckt, pres. släcker släck·er1få (eld) att upp­höra att brinna NollJFRcohyponymslockna 1 släcka brandensläck brasan ordentligt efter­åt○äv. bildligtfå att upp­höra släcka en förhoppningsläcka ett liv○i vissa ut­tryck med bi­betydelse av behovs­tillfredsställelsesläcka törstensläcka sin ny­fikenhetsläcka (ngt)sedan 1320–50En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdingafornsv. släkkia; besl. med slak, slockna 2ibl. med partikelnner, utan större betydelse­skillnad få att upp­höra att av­ge ljus NollJFRcohyponymslockna 2 tak­lamporna släcktes neren bil med släckta strål­kastarevi släcker (ljuset) klockan 11släcka (ner) (ngt)sedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)3vanligen perf. part. över­ösa (bränd kalk) med vatten för att en ny kalciumförening ska bildas tekn.släckt kalksläcka ngtsedan 16004göra (tåg, kätting e.d.) slakare sjö.SYN.synonymslacka 2 släcka (på) ngtsedan 1836sv. dial. släcka; till slak; besl. med släcka 1 Subst.:vbid1-327248släckande, vbid2-327248släckning