Svensk ordbok 2009, webbversion

1slä`pa substantiv ~n släpor släp·an●ett enkelt transport­redskap som består av två hop­bundna slanor som vanligen dras av en häst trafik.JFRcohyponymdrög sedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanfornsv. slepa; besl. med 2släpa
2slä`pa verb ~de ~t släp·ar1ibl. med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.fram mödosamt dra efter sig längs under­laget arb.släpa fram byrånhan släpade säcken efter sig○äv.ha på släp släpa en pråm○äv.mödosamt förflytta eller bära han släpade på en tung res­väskasläpa (fram) ngt, släpa på ngtngt som katten släpat insekatt 1 släpa benen efter sigseben 1 släpa på ordenseord 1 sedan senare hälften av 1400-taletArboga stads tänkebokfornsv. släpa; av lågty. slepen med samma betydelse; besl. med slipa 2hänga slappt ner och beröra under­laget Nollgardinen släpade i golvetsläpa (i/mot ngt)sedan 17043arbeta hårt arb.JFRcohyponymslita 3 hon slet och släpade men lyckades inte få ekonomin att gå i­hopsläpa (med ngt)sedan 1487–91Jöns Buddes bokSubst.:vbid1-327541släpande, vbid2-327541släpning; släp (till 1 + 3)