Svensk ordbok 2009, webbversion

slas`ka verb ~de ~t slask·ar1ibl. med partikelnner råka spilla på ngt under­lag NollJFRcohyponymslabba hon slaskade ner hela disk­bänken när hon försökte rensa fiskenslaska (ner) ngn/ngtsedan 1685sv. dial. slaska; av ljud­härmande urspr. 2vara (temperatur) över frys­punkten vanligen med tanke på snö­smältning meteorol.MOTSATSantonymbraska JFRcohyponymtöa 1 det började slaska fram­åt efter­middagen○äv.vanligen i opers. konstr. falla regn­blandad snö ○äv. all­männarevara blöt och smutsig vägarna slaskadeslaskasedan 1734Subst.:vbid1-325741slaskande; 1slask